Never Too Loud | Sveriges mysigaste community

Sveriges mysigaste musikcommunity som berör alla typer av rockmusik. Bli medlem, kommentera, betygsätt, och skaka huvud!

Filmen om Elvis intressanta karriär

Rockvärldens mest kända röst har fått en film tillägnad sig med fina rolltolkningar av alla människor runt honom och visar det mesta under hans karriär, men en djupdykning i hans personliga liv finns aldrig att tillgå!

Året är 1968 – Elvis Presley är klädd i en helsvart läderdräkt, och trots att han haft en lång karriär som en energifull sångare är han mer nervös än någonsin. Det är dags för hans comeback på scen efter sju års frånvaro – men det är långt kvar tills ’68. Den här filmen visar Elvis karriär från det att han spelar in sin singel på Sun Record till det att han blir en världens mest kända rockstjärnor som åter tar tag i sin karriär.

Det känns dock aldrig riktigt som att man kommer in i Elvis privatliv, även om man flera gånger får se att han helt enkelt är olycklig. Filmen hade vunnit mer på att visa Elvis bakom karriären än under karriären största förfall. Givetvis visar de alla de historiska händelserna – han gifter sig med Priscilla, han gör en massor filmer, han går med i lumpen och han gör sin comeback ’68, men tills comebacken får vi helt enkelt aldrig någon inblick i hur det faktiskt kan ha fungerat för Elvis privat. Vi förstår att han lär ha det ganska svårt att hantera den framgång han fått och att han fått medicin (som idag skulle klassats som droger) som han blivit beroende av visste man ju sedan länge.

Det som filmen alltså misslyckas med (som bland annat konkurrenten Walk The Line som behandlar en liknande historia om Johnny Cash lyckas med) är att visa oss hur det skulle vara att känna Elvis. Mycket av filmen går ut på att visa en ganska blyg Elvis som gärna ville få allt perfekt men aldrig fick sin vilja igenom när han talade med sin pengasugande manager Tom Parker, eller Översten som han så gärna ville bli kallad. Någon gång vågar Elvis argumentera mot honom, men då leder allt bara till att Parker berättar hur mycket Elvis står i skuld till honom.

Visst är det svårt att se Meyers försök till att efterlikna Elvis både på och bakom scen, men man märker klart och tydligt att han verkligen har gått in i rollen som en av världens bästa sångare och visst är han väl medveten om att han spelar en svår roll. Det är egentligen inte trevligt alls att se Meyers mima till Elvis originalinspelningar, men jag antar att hellre det än att han skulle ge sig på att sjunga låtarna själv.

Stundtals är han ju faktiskt rätt lik Elvis, till utseendet sett. Det må vara rätt trevligt för Meyers han själv och visst ger det en positiv effekt under filmens gång. De flesta skådespelarna gör lysande insatser och det finns inte mycket att klaga på Randy Quaids version av den girige Tom Parker.

Filmen har ett stort underhållningsvärde med härlig musik rakt igenom, och de tre timmarna går väldigt snabbt. Det är en faktiskt en stor nackdel med filmen. Den hoppar från händelse till händelse – från värvningen i armen till det att han börjar ta mediciner som påverkar honom negativt. Man får aldrig något djup i Elvis som karaktär. Denna film fokuserar nästan enbart på hans karriär och inte hans privatliv, även om det visar mycket från hur hans mor var en beskyddare av största slag och hur han föll för Priscilla vid första ögonkontakten.

Filmen slutar där Elvis comeback tar vid – och det tycker jag är synd. Jag tycker att de skulle ha fortsatt även efter comebacken, och visat hur Elvis blev känd på nytt, och fokuserat mer på just honom. Men filmen slutar bara efter att Meyers har mimat till If I Could Dream, en låt som fick Elvis tillbaka på fötter. Ett tråkigt slut på en annars underhållande film.

Hade man inte vetat mycket om Elvis innan filmens gång hade man inte blivit mycket klokare efter dessa nästan tre timmar. Man får massor av grundfakta, men vi lär aldrig känna personen Elvis Presley, och det må vara skumt då han är en av våra tiders största rockstjärnor. Som John Lennon må ha sagt en gång i tiden, Before Elvis Presley, there was nothing.

 Recension skriven av Glenn Andersson

Elvis: The Early Years (2005)