Never Too Loud | Sveriges mysigaste community

Sveriges mysigaste musikcommunity som berör alla typer av rockmusik. Bli medlem, kommentera, betygsätt, och skaka huvud!

Gitarrmagi för alla intresserade

Tre olika gitarrister från olika tidsperioder under musikens utveckling har nu samlats för att diskutera deras gitarrtekniker som gjort dem till vad de är idag!

Innan filmens start är jag mest bekant med Jimmy Pages fantastiska fingerfärdighet och hans sätt att komponera musik tillsammans med de övriga bandmedlemmarna i ett splittrat Led Zeppelin. När filmen slutar är jag dock mest imponerad av Jack White (The White Stripes) och hans idéer bakom sitt gitarrspelande. Hans tankar kring musik och instrument är olik alla andras, och så är det även för Page och The Edge (U2) som även dem har olika stilar och utvecklat en annan typ av musik som dessförinnan inte existerat. När de alla tre samlas, då utlovas det gitarrmagi.

Eftersom jag själv spelar gitarr och har gjort det under en längre period idag är filmen förmodligen mer intressant för mig än för en person som inte spelar gitarr, men helst vill jag låta detta vara osagt då jag tror att alla musikälskande personer hade funnit något intressant i denna film.

Dokumentären startar med klipp på Jack White där han syns bygga något som är ovanligt att se. När verket är klart har han helt enkelt gjort en ensträngad ”gitarr” av några bitar trä och andra saker. Detta kan väl egentligen sammanfatta Jack White som gitarrist, då han har en väldigt ovanlig syn på sitt instrument och även en väldigt speciell stil. Han nämner i filmen att han inte vill ha allt perfekt, för att det gör oss döda, och att han gärna spelar på en gitarr som inte är helt korrekt stämd.

Jimmy Page var med och skapade det som kom att bli hårdrocken med hjälp av Yardbirds och Led Zeppelin och det har väl inte undgått någon att han är en kreativ gitarrist med ett härligt flyt. Jag tror att i folkmun är det svårare att förstå den avancerade tekniken som ligger bakom gitarrspelet hos U2’s gitarrist The Edge som själv fascineras av att han med hjälp av effekter kan få fram toner som han inte spelar. Det finns nog ingen som uppmärksammats så mycket som honom genom att göra så lite, men ändå så mycket.

Att dessa tre herrar är rätt val för filmen råder det inga tvivel om. Alla tre har varit viktiga för sina tidsepoker, och det syns klart och tydligt när det i filmen visas gamla klipp när de spelar i sina respektive band.

Det jag tycker filmen faller på är att det saknas en hel del prat mellan gitarristerna och jag hade gärna velat se fler jamsessioner, de är nämligen väldigt få. Under de korta stunderna man får se de tillsammans verkar de snabbt skapa kontakt med varandra och det syns att de verkligen förstår hur de alla tre kan ha så olika gitarrstilar, men ändå syssla med ett och samma instrument. Och visst är det grymt fascinerande, att ett instrument med enbart sex strängar kan spelas på så många olika sätt. Om It Might Get Loud har bevisat något, så är det att det krävs bara en egen stil för att kunna nå en viss framgång!

 Recension skriven av Glenn Andersson

It Might Get Loud (2009)