Never Too Loud | Sveriges mysigaste community

Sveriges mysigaste musikcommunity som berör alla typer av rockmusik. Bli medlem, kommentera, betygsätt, och skaka huvud!

En pojkdröm som blivit sann

UFO är ett av tidernas hårdast arbetande rockband och även ett av de mest klassiska. Sedan -69 har de producerat ett flertal skivor, och trots att dem har bytt medlemmarna oftare än AC/DC drar igenom Highway to Hell så har dem alltid lyckats hålla värdigheten i behåll när det kommit till att släppa skitiga och rockartade studioalbum. Året är 2012, 43 år efter start, och UFO är inne på det 20:e studioalbumet. Jag är alltså inne på helig mark. Det här blir spännande.

UFO har skrivit en av världens bästa, om än inte den absolut bästa, låten någonsin. 1974 släppte dem sitt tredje studioalbum betitlat Phenomenon. En alldeles strålande skiva innehållandes låten Doctor Doctor. Det är just denna låt jag talar om. Ett mästerverk av största kaliber. En tidlös klassiker. Nu är detta visserligen 38 år sedan och det har givetvis hänt en del sedan dess.

Eftersom jag redan medgett att jag dyrkar Phenomenon, och då i synnerhet Doctor Doctor, borde det kanske vara givet att jag lyssnat på allt som UFO har gett ut. Nu är det ju tyvärr inte så. Jag är inte alls så familjär med det brittiska bandet som jag önskar att jag vore. Ett uttryck som dock passar bra i detta tillfälle är att det är bättre sent än aldrig. Frågan är om man ska börja med deras senaste skivsläpp eller ej.

Jag ger mig in på min första genomlyssning av Seven Deadly och vet verkligen inte vad jag ska förvänta mig. Första spåret, Fight Night, är en godkänd låt, men definitivt inget man häpnas över. Efterföljande Wonderland må vara tempofylld, men lyfter inte skivans start till något värt att hylla.

Ögonbrynen höjer sig dock gärna när tredje spåret, med all rätt, levererar ett njutbart tempo och ett alldeles underbart gung för att sedan utbrista i ett snyggt och saftigt gitarrsolo, medan resten av bandet stabilt och stadigt ligger i bakgrunden och kompar med årets gung. Mojo Town är fantastisk och plattans första pulshöjare.

Att Angel Station sedan tillåter bandet att sänka tempot kan vara skivans stora frågetecken och jag vill egentligen inte kommentera saken mer än det faktum att bandet hade kunnat göra ett smartare drag och placerat balladen under ett senare skede. Efter Mojo Town vill man ha mer fart och mer gitarr. Inget som snyftande Angel Station bidrar med (även om det är en bra låt).

Att hålla kreativiteten levande efter 43 år och 20 studioalbum är inget man förväntar sig. ¾ av bandet är över 60 år och lyckas ändå rocka skiten ur många yngre band som bara lyckats slänga ur sig två-tre halvdassiga album. UFO vet dock hur man håller flamman brinnande, och även om Seven Deadly inte är någon låtskatt som man nästan kommer i brallan av är det ändå imponerande att ett gäng egentligen pensionerande gamlingar lyckas med det dem gör.

Seven Deadly må stundtals kännas som en söndagsplatta, men de flesta spåren uttrycker stark känsla och kopplingar till ett kärt 70-tal. Den här skivan kommer aldrig att bli någon klassiker eller uppnå kultstatus, men bandet i sig, har förtjänat det för längesedan. Det här är ett strålande bevis på att man inte behöver släppa Greatest Hits- skivor vartannat år för att inte bli bortglömda.

Så, om man inte tycker låtarna är tillräckligt bra, kan man alltid förundras över hur bra UFO faktiskt presterar på sitt senaste album. UFO är utan tvekan ett av de mest klassiska rockbanden och att stå med full värdighet vid 20:e skivsläppet är såklart en pojkdröm som blivit verklighet. UFO vet hur man agerar som ett band och inget annat än ett band.

 Recension skriven av Glenn Andersson

Seven Deadly (2012)

Release: 27 februari 2012
  1. Fight Night
  2. Wonderland
  3. Mojo Town
  4. Angel Station
  5. Year Of The Gun
  6. The Last Stone Rider
  7. Steal Yourself
  8. Burn Your House Down
  9. The Fear
  10. Waving Goodbye
  11. Other Men's Wives
  12. Bag O' Blues