Never Too Loud | Sveriges mysigaste community

Sveriges mysigaste musikcommunity som berör alla typer av rockmusik. Bli medlem, kommentera, betygsätt, och skaka huvud!

W.A.S.P. - Malmö, 17 oktober 2010

Laglöst och extremt

Aldrig tidigare har jag sett W.A.S.P. live och det var nu dags. På Kulturbolaget hade jag och massor av andra fans samlats för att skåda klassiker och efter klassiker – och för mig att få ett personligt och faktiskt känslomässigt avslut.

Röda lampor tänds i KB’s lilla lokal. Det är fullsatt och trångt. Varmt. Jag blir ett galet barn när Blackie och hans män gör entré på scen – och drar igång On Your Knees.

Detta skulle bli en kväll som var fullspäckad med gamla godingar men även nytt material, och givetvis inte en enda dålig låt. Blackie har med sig en Malmsteen-liknande gitarrgud som förmedlar solon likt de tal en präst håller för en troende kristen (ja, jag flörtade lite med Lawless precis).

Efter pulserande öppnaren kommer The Real Me följt av L.O.V.E. Machine, och då är det gåshud på gåshud. Lager av svett. Det är högt i Malmö ikväll. W.A.S.P. visar var skåpet ska stå när de står på scen. Inte på tal om att Doug Blairs gura är bland det hetaste jag sett.

Efter L.O.V.E. Machine kommer Crazy som är minst lika galen och grym. Crazy är en låt som starkt påminner om Wild Child (en låt som senare dyker upp i katalogen för kvällens spelning), och även en låt som passar så utmärkt live att jag småler för mig själv varje gång jag tänker på det. Rysningar sker genom kroppen.

Bakom W.A.S.P. finns det en projektorduk som visar diverse klipp från bland annat 80-talets W.A.S.P. samt klipp från ett antal skräckfilmer (minns jag rätt fanns bland annat Nosferatu med oss). Kanske kan verka lite smålöjligt så här när jag berättar för er, men känslan av att stå där och beskåda W.A.S.P. samtidigt som dessa bilder rullar i bakgrunden är det mästerligt.

Spelningen rakt igenom är gjuten hårt som fan och det finns inte mycket som kan överträffa detta – men när W.A.S.P. går för sin encore inträffar något jag aldrig hade väntat. Och tro mig, detta kändes oerhört personligt.

Text rullar på projektorn. En melodi spelas. Det är början till Heaven’s Hung In Black, låten från Dominator-plattan. Kan vara världens vackraste låt, men det som gör låten ännu vackrare är att Blackie Lawless, frontmannen i detta omtalade band, kollar rakt in i mina ögon. Där står jag. En av cirka 700 pers. Han kollar på mig. In i mina ögon. Ingen annans. Han sjöng för mig, och det kändes extremt. Det kändes personligt, och väldigt, väldigt vackert. Kalla mig idiot, men denna känsla har jag aldrig tidigare haft.

Det kastas inget rått kött och Lawless har blivit ett par år äldre men det är utan tvekan samma gamla W.A.S.P. vi beskådar, förutom det faktum att Animal (Fuck Like A Beast) helt och hållet strukits från låtlistan.

 Recension skriven av Glenn Andersson

Spellista

Click to edit table header
Bäst: L.O.V.E. Machine, I Wanna Be Somebody och Heaven's Hung in Black
Sämst: Att de strök två låtar från repertoaren.